Jag älskar in blivande man så mycket. Mycket mer än så kan jag säga, jag kan brodera ut med all den poesi han fyller mitt hjärta med, men när man skalar bort all blomsterspråk finns bara dom orden kvar. Jag älskar dej så mycket.
Kärlek kan vara så lätt, som att flyta på havet, det är en spännande och samtidigt underligt rogivande känsla. Men så fort man spänner sej börjar man sjunka, och havet är en lynnig varelse som dansar vilt efter både vind och stormigt regn, så du vet aldrig vilka utmaningar som kan hamna i er gemensamma väg. Många har kommenterat mitt och Den Blivandes förhållande som något dom ser upp till, yttrat förhoppningen att finna någon att dela sitt liv med som vi, någon som gör en hel. Vi har varit ett par i över tio år nu, och det är dags att gifta sej. Det är förunderligt och härligt, en hyllning till vår kärlek, och majoriteten av vår tid tillsammans har varit underbar. Men visst har vi haft våra problem, våra hinder att överkomma. Ett hinder som inte bara var kulle att bestiga utan ett helt berg, och ett tag såg det ut som att vi skulle gå skilda vägar runt detta berg. Till slut möttes vi båda då det visade sej att vi hade klättrat upp till samma klippa. Det skulle vara vi ändå.
Vi är båda rätt udda individer, starka ensamvargar som funnit något oväntat i en annan människa, någon att mäta sej mot, någon som utmanar en och som tittar på en med sådan värme och rör vid en med sådan kärlek, trots att man visat dom allt, även de där mörka hörnen av ens själ man knappt vill erkänna finns.
Hur har vi fått det att lyckas? Vi tycker väldigt olika om vissa saker och kunde bråkat mycket, men det gör vi inte. Vi lyssnar på varandra, alltid. Det är så viktigt att lyssna, även om du inte förstår. Och när vi inte förstår frågar vi, vad menar du, istället för att skrika och anklaga. Vi vill förstå varandra, och i stor mån gör vi det, även om vi ibland är så fundamentalt olika att man undrar hur det är möjligt att vi har blivit två så tätt omslingrade varelser! Vi har på ett vis vuxit upp tillsammans, hjälpts åt att forma varandra till dom vi är idag, och jag är inget annat än tacksam för det oerhörda respekt han har för mej. Jag önskar bara att jag alltid ska vara lika storsint som han och respektera honom lika mycket. Han är så vis, så modig, och jag beundrar honom. Han är också tramsig, omogen och envis, och där finner jag lisa i att han inte perfekt, så att vi kan vara imperfekta tillsammans. Han är min bästa vän.