Taggar

, ,

När jag inte mår bra drar jag mej inåt. Jag är inte sådan som agerar ut, som gapar och skriker och vill kräka av mej. Jag skär bort allt utom vardagen för att orka. Rutinerna blir en trygghet, och jag kan skratta, skämta, vara glad. Under ytan pyr missnöjet sorgset, tröttheten, landskapet i min själv känns kargt. Om nätterna drömmer jag vildsint, sover oroligt och väcker mej själv ur bizarra mardrömmar. Jag vaknar överhettad med tankarna rusande, och vill bara somna om, för att vara vaken är inte bättre, tvärtom.

Låter det dramatiskt? Det är det inte. Det är bara verkligheten, som jag tillåter mej själv känna efter lite på. Just för att jag säger det inte till någon. Att sätta ord på det känns… Ett verktyg som kanske kan hjälpa mej.

Allt började med att hon försvann. Det slutade dock inte där.

Älskade häst.

Dream Idyll