Taggar

, , , ,

Det här, det är Bagheera. Han är svart som kaffe, har de vackraste gröna ögon och en vit liten fläck på bröstet.

20120116-085043.jpg
Vi lämnade radhuslivet för en nedgången gård när jag började gymnasiet. Först blev vi med häst på ett lite väl spontant sätt ett par år tidigare, och sen blev vi med en till. Hund hade vi redan, och pappa längtade till landet, så flyttlasset bar ut till åkrar och hagar och den där tystnaden som bara finns i gryningen på en bondgård.
När vi kom dit fanns det dock några inneboende där redan. Tre i princip vilda katter som den handikappade bonden som bodde där tidigare utfodrat med en stor plåtskål med torrfoder för hundar och ett fat härsken komjölk full av döda getingar. Katterna var inte ett dugg tama, och kvartetten halvvuxna kattungar som också bodde där försvann redan första veckorna efter att vi flyttat in. De tre vuxna katterna däremot, stannade. Dom hade säkert växt upp på gården och levt där hela sitt liv. Jag och min syster hade redan fått varsen kattunge, men vi var ju såklart oerhört intresserade av ”vildkatterna”, och det tog inte så lång tid innan vi hade namn på de tre.

Grålle var en gigantisk hankatt, brunrandig och med ett runt ansikte spatserade han runt som en kung på gården och gav alla främmande katter som vågade sätta sin fot på hans mark på nöten.
En liten svartvit hona kallade vi skämtsamt för Chickenrace eftersom hon roade sej med att springa i raketfart under hästarnas magar, fram och tillbaka, men hon slutade upp som Katta.
Både Katta och Grålla blev tama snabbt och var oerhört kärleksfulla och klängiga när dom väl insåg att av oss fick dom god mat, värme och massor av kel.
Densista i trion, den kolsvarta katten, var det svårare med. Den var oerhört skygg, och hade ett hjärtskärande jamande som hördes lång väg, så vi kallade henne Jama. Hon ville så gärna komma in och vara med oss, men vågade sej inte in i huset riktigt. När den stora dagen kom kröp hon in, så rädd hon var! När hon väl kommit förbi den barriären så var hon så oerhört kelen, hon var fullständigt utsvulten på kärlek och närhet. Tog du upp henne i famnen klamrade hon sej fast i en hård kram, spann vildsint och pressade kinden mot dej som om det inte fanns någon morgondag.
Det tog flera månader dock innan min syster, som satt med Jama i TVsoffan, utbrast ”Hon har ju kulor!” Ja vi antog ju att en okastrerad hane av Grålles kaliber inte tillät ännu en hane i sitt revir och att den svarte måste vara en hona. HAN fick dock snabbt det nya namnet Bagheera, Baggis till vardags!

Idag finns bara han kvar av de tre, och han är en gammal skrutt. I ögonen kan man ana början till starr, tänder har han nästan inga kvar. Han tycker om att bli buren, och när han vill hoppa upp någonstans kollar han först om där inte är någon människa i närheten som han kan övertyga att lyfta upp honom, vilket vi såklart alltid gör. Han jamar som den skröpligaste varelse du kan tänka dej, fast det har han alltid gjort och han klamrar sej fortfarande fast vid en som en levande kardborre när man tar honom i famnen.
När Grålle dog tog Baggis över som regent och har troget vaktat gården mot inkräktare i många år. Vi har ingen aning om hur gammal han är idag, bara att han är gammal. Han är vår lille svarta majestät, sval men till bredden fylld av ursinnig kärlek.

Kalla det här mitt Ode till en gammal krigare. Nu ska jag torka mina misstänkt fuktiga ögon.

20120116-092705.jpg