Hoppas ni hade en God Jul allihop? Min travade på rätt bra faktiskt – fram till sent på Julaftonskvällen då jag började känna ett välbekant obehag. FÖRKYLNING. I år har den förföljt mej lika envist som en hund som följer ett spår wienerkorvar. Juldagen spenderades i soffläge, och i stilla begrundan över den orättvisa det innebär att varenda Annandag behöva kliva upp i småtimmarna för att göra den alltid lika äventyrliga resan till Landskrona och undra vad som ska gå fel det här året? För något går alltid fel. Alltid. Det är som en av dom där sakerna man kan vara fullständigt säker på. Allt från galna cykelturer i snön klockan 5 på morgonen till inställda tåg, grannfester utom all kontroll, eller förra årets höjdpunkt; den unga killen i kavaj som uppenbarligen var hög på något. Han ägnade mej en halvtimme av sin tid den där morgonen åt att utveckla någon slags kärleksrelation till mina Timberlandstövlar. Jepp. När han efter mycket, helt vansinn,igt pladder till slut vill gå ner på knä och kyssa mina smutsiga, snötyngda kängor känner jag att det är dags att lämna situationen och sticker snabbt som fan när han gick ett varv runt centralstationen.

Så, i år hade jag ordnat övernattning hos min fina Tessan, kollega och vän som bor i jobbestaden. Jättebra ideé! Lösningen på alla mina problem, botet på förbannelsen! Fast ja, jag är ju lite förkyld men det bör väl inte bli några problem? Ja, jag hade jättesvårt att sova natten innan pga av täppt näsa, rinnande ögon och nog en aning feber, men då det är väl ännu bättre att slippa resan?

Mm, ni hör, det låter väl som ett strålande resonemang. Och det var det väl. Bara det att vi bestämde oss för att titta på film. Paranormal Activity 2 närmare bestämt. Nu älskar jag ju skräckfilmer, även fast dom verkligen skämmer skiten ur mej. I normala fall har jag ju dessutom min mans famn att trösta mej med när jag blir, ahem, ”orolig” på natten sen, men jag kände att jag är en stor flicka nu, fuck that! Nu tittar vi på film, kränger chips med dippa och dricker julmust! Jättemysigt och läskigt!

Vi gör oss klara för natten, jag väljer att sova i soffan för att inte störa min värd med min envisa rethosta. Så i den där jäkla soffan ligger jag sen och känner mej så här;

Totalstopp  näsan, den finns inte. Ögonen rinner och rinner och rinner, först fryser jag, sen är jag för varm. Massor av konstiga ljud jag inte känner igen. När klockan passerar tre (och jag vet att den var tre för att då börjar min polare D spela Wordfeud vilket ju är en fascinerande syssla och ägna sej åt vid den tiden) har jag nått punkten då jag inte vill titta ut i rummet för jag är rädd att hjärnan ska hitta på saker som gör det ännu svårare att somna. Ligger och tänker SOV NU DÅ FÖR FAN! Somna gjorde jag också till slut, men väl på jobb mådde jag som ett lik och gjorde mina sysslor i kanske tre timmar innan chefen bamhärtigade sej över mej och skickade hem mej.

Efter den här historian ska jag villigt erkänna att jag inte är särskilt kaxig. Men när man är förkyld lägger liksom vissa vuxenfunktioner ner och man blir som en unge igen.

Nu lägger jag denna Annadagen bakom mej och försöker låta bli att tänka på att den kommer igen om ett år!