Godmorgon  till er, vem ni nu än är, för några vet jag att ni är i alla fall!

Igår angrep HALSONTET mej. Det föll inte i god jord hos mej, men maken rekommenderade sömn och vatten, vilket jag fnös tyst åt. Sömn och vatten liksom – en huskur ska väl bestå av en cocktail full av diverse godtyckliga ingridienser som nästan framkallar kräksjuka istället för förkylning (ja, typ honung, vitlök, citron och mjölk)?  Det funkade väl sådär i alla fall, för jag vaknade tidigt imorse av att Maken stormade omkring i lägenheten, försenad förstod jag av hur han högljutt klampade omkring, och hade lika ont om inte värre. I ett tidigt stadium av den här sortens förkylning blir jag dessutom någons lags vriden självplågare. Jag sväljer och sväljer och sväljer, trots att det river och svider varenda gång. När förkylningen sedan eskalerar lägger sej masochisten lågt, för när det känns som att halsen kommer självdö om man ens andas för häftigt är man inte så kaxig – men, sidospår. Jag gick upp och drack en massa vatten och somnade om. Vaknar fem timmar senare. Inget halsont! Nu är jag lagom misstänksam, och bara väntar på att den ska attackera igen! Och inte så litet fundersam över att Makens ‘huskur’ verkar ha fungerat… I sådana lägen känner jag mej rätt förtjust i honom ändå.

Sen behöver vi ju kanske inte nämna att den klanten, i sin stress imorse, gav katterna för mycket mat så att där låg två kräkhögar som ett glatt litet välkommen upp till mej i köket, varav en på min VITA MATTA. Men ja, nu har jag ju lovat att älska honom för alltid så det är bara att bita ihop!