Mina helgmorgnar följer ett ganska bestämt mönster. Jag vaknar och går upp x antal före R, drar på mej några pyjamaspaltor och spenderar lite qualitytime med min dator. Katterna är normalt sett inte tillåtna i sovrummet under nätter och är både väldigt tillgivna så när dom väl upptäcker att någon har gått upp har dom en kärleksoverdose och blir helt till sej.

Det är väl gulligt? Springer runt och ‘purrar’, står på bakbenen och jamar och stryker sej mot en. Jovisst. Men vissa morgnar är man på det där humöret, det där lite otrevliga griniga humöret. En kärleksdampig katt som hoppar upp på soffryggen brevid dej och maniskt börjar stampa och spänna i tyget på den nya klädseln är inte jättepoppis.

Så vad gör man? Jo man blir lack och skriker på den stackars varelsen. Och grips omedelbart av djup och svår skam. Vem kan skrika på ett så gulligt mjukt fluffigt lite djur som bara är glad till att se dej? Givetvis ska den få komma och sitta i knät och bli riktigt gosad och kelad.

Inom kort kommer dock den oundvikliga hämnden för skället. Sylvassa klor inkörda i mitt kvinnliga lårhull. Mannen vaknar väl för några sekunder, avlägset medveten om ett illvrål som kanske eller kanske inte kommer från hans fru, innan han lugnt somnar om. Själv går jag muttrande och tar på mej ett par långbyxor.

Jo jag vet att jag har gått konstskola, men streckgubbar är underskattade.

Klickbara bilder förresten. Om du nu råkar se dåligt.

Annonser