Nu har jag legat nerbäddad i ett dimma av de diverse otäckheter som kommer tillsammans med den fasansfulla FÖRKYLNINGEN. Jag blir liksom inte sådär lite lagom förkyld heller. Jag blir fullständigt krossad, förkylningen är den största jävla lastbilen du kan tänka dej, och jag är den lilla haren mitt i vägen som förstenad stirrar in i dom framrusande lyktorna utna att riktigt förstå hur illa detta kommer sluta. Den flyktiga tanken att ”Det här kanske inte är så bra” nuddar måhända vid den halvintelligenta delen av min hjärna för ett ögonblick, innan den där hysteriskt optimistiska idioten som sa till chefen innan hon åkte på konferans att ”Nä det är nog ingen fara, jag kan jobba imorgon.” ”Är du säker?” ”Jajjamensan!”, hoppar fram och menar på att lite halsont betyder väl inget!

Och så är det alltid – man går runt och oroar sej för att bli smittad av kollegan som snörvlande drar handen längs med överläppen, eller den där gubben som hostade dej i nacke på bussen, men när du faktiskt kan ana riktiga symptom förtränger man det. Det kanske är karma? Mitt eget personliga helvete manifesterade sej hur som helst i veckan, och soffan och TV:en har varit mina bästa vänner eftersom att jag inte kunnat sova men inte heller kunnat göra något annat än all ligga och glo.

Idag är man pigg nog att sitta lite framför datorn med näsan idogt rinnande, och funderar på om jag ska orka jobba imorgon eller inte. Eller snarare – på en skala, hur korkad är jag? Det får vi svar på imorgon. Nu – tillbaka till soffan!

Ovanstående är då en illustration av hur jag mår för tillfället.

Annonser