Visar sällan mina gamla bilder här. Jag saknar att måla väldigt mycket, men att illustrera i photoshop känns inte så kul längre, längtar efter tiden då jag stod i en ateljé med stora dukar  jag häftat upp direkt på väggen för att det tog för lång tid att bygga ramar i rätt storlek när inspirationen slog till, och målade med palettkniven i tjocka glansiga lager oljefärg. Åh, zinkvit och pariserblått som blev så obeskrivligt djup i den friska nästan förolämpande kaxiga konstrasten, eller ochra och mahogny som blandar sej som kolasås och choklad med vaniljglass! Och jag lyssnade på Sigur Rós och försökte låtsas att jag var djup, vilket alla egentligen är ändå utan att vara det(?) men allt jag egentligen villa vara att få måla, måla, måla, utan tanke eller mening eller analysera samhällets mörker och sånt tjafs.

Handen och ögat får ett helt eget samarbete när man ägnar hela dagarna åt måleri. Dom för en egen konversation med hjärnan som man inte är inbjuden till, det är bara att hänga med, och se vad dom kokar ihop. Ibland när man målade var det bara en diffus känsla av att jag vill. Så man viljade sej framför duken och färgen kom till dej på måfå. Former och texturer var ledtrådar, lite som att lyssna på någon som pratar  danska. Du förstår nästan vad han säger, och sen precis när du börjar ge upp inser du att du har förstått alltihop och kan ge gensvar. Helt plötsligt ser du vad det är och då är det som man får en galen energi, som att skrapa fram ett gömt dinosaurieskelett från lös sand, man kan inte sluta förrän bilden ler mot dej från duken, lite sådär arrogant. Kolla, jag var här hela tiden!

 

…Gud vad jag saknar det.

Annonser