Svordomar. Jag har nog alltid svurit mycket. Min kristna mormor snörpte ogillande ihop munnen mer och mer för varje Fan och Jävla som halkade ur munnen på mej.
Jag har verkligen försökt sluta svära förr, men det har jag aldrig lyckats med. Det är liksom alldeles för tillfredsställande att svära när det verkligen behövs, när man tappar något tungt och hårt på tån, när man äntligen har råd att köpa det där plagget man suktat efter men upptäcker att det är slut, när man snubblar och trillar som en idiot inför den där snygga killen man småflörtat med ett par veckor eller när man tappar favorit asen och den går i tusen bitar. Om inte några väl valda svordomar lättar lite på besvikelsen och frustrationen vet jag inte vad!

När jag började blogga la jag mej vinn om att skriva ”fint” (alltså minus svordomar och lite mer vårdat språk) och jag som faktiskt är rätt förtjust i att skriva tog det som en utmaning, men en blogg ska vara lite mer personlig för att vara intressant tycker jag. Alla dessa bloggar som skriver ”fint” men utan personlighet, tomma och tråkiga, å det gör mej less! De personer som verkligen är sej själva i bloggen märks det tydligt på!
Fast då många är det kanske inte som svär? Vad tycker ni om svordomar? I blogg, i tal, i skrift? Vilka är favoritsvordomarna?

Får jag barn någon gång ska jag lära dom alla svordomar och fula ord jag kan och sedan njuta när jag får arga samtal från andra föräldrar! Åh vad roligt, barn som säger knulla tex!!

Annonser