>Det började som ett oskyldigt litet frö. Ett glatt frö, ett blankt och lyckligt litet frö, som solade sej i glansen om vetskapen att hon skulle få gifta sej. Så började hon gro, en rot växte fram och kröp ner i jorden för att få ett stadigt grepp om tillvaron. Solen gick i moln och stormvindar hotade att rycka upp den nätta roten från marken. Men solen kom fram igen, och hon började växa och bli stor, och slå löv. Men så kom nästa storm, med kyla och regn. Nu var hon dock starkare, och när molnen skingrades började långa taggar växa ut från hennes stjälk. Nu kunde man ana vilken sorts blomma det här skulle bli. En som inte gillade motgångar. En brudialius jävligtirriteradius – även känd som Bridezilla i folkmun. Hon är inte så storvuxen än, men löftet om en mycket stor och mäktig blomma hägrar kring de växande taggarna – så fort man ser ögonbrynen knipas ihop över en hårt stängd mun bör man tänka på möjliga flyktvägar. Typ genast.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån, faktum är att jag tyckte det var dödslöjligt när jag hört talas om kvinnor som hamnat i denna ‘pre-bröllopspsykos’, men nu vet jag bättre. Helt plötsligt sitter man mitt i det största jävla privata projektet i sitt liv, och det är DU som är chefen, som håller i alla trådar och ska se till att allt sker enligt handlingsplanen. Och vem har handlingsplanen? DU så klart. Det är lite som att vara chef för ett företag misstänker jag. Du får stå ut med en massa dumma idéer från oönskat håll, förvånade miner när man ifrågasätter ”varför har du inte tagit tag i detta ännu?” och ett begynnande hjärtfel när saker och ting som du har varit ute i god tid med ser ut att börja dra ut på tiden bra mycket mer än vad som är nyttigt för ditt stressade sinne.
Det värsta är att jag har ju fått fullkomlig insikt att det kommer bara bli värre. Mitt stackars hjärta… *du-DUNK du-DUNK du-Dunk*

 Vad föranledde nu detta inlägg då? Jo, jag har varit på företaget som ska sy upp min klänning om tygprover på färgerna. Känns ju liksom rätt viktigt att jag får titta på dom SNART eftersom klänningen kan ta 10 veckor att få klar. Fick beskedet för tre veckor sen att alla prover var ute hos andra kunder och kunde jag återkomma om två veckor så ska vi lösa det då. Så tre veckor senare mejlar jag, och får veta att tyvärr är proverna fortfarande ute, och hon har fått beställa nya prover från tillverkaren för hon har tom skickat ut sina egna prover. Alltså blir jag… frustrerad kan vi väl fint uttrycka det. Så jag sitter liksom stel och stirrar på skärmen som om det på något magiskt sätt ska ändra meningarna som står där, som nekar mej min färgprover. Och samtidigt börjar jag fantisera om hur onda rivaliserande Bridezillas sitter på tygproverna hemma och vägrar släppa ifrån sej dom för dom ska se hur det passar till deeeet och deeet och deeeet…. Det får hornen att växa fram ut pannan på mej.

Annonser