>…jag är bara väldigt disträ.
 En sötnos som arbetstränat hoss oss i 1 och 1/2 år fick sluta i december, och hon ordnade söta små askar med chokladpraliner och ett litet meddelande till var och en av pss… Min löd så här:

KappAhls största slarva, måste vara Mia
Dekorummet, vilken stia
var är borren, var är stegen?
var är allt, fick dom ben?

Det avslutades med en liten pil som uppmanade mej att vända sida där det i finstilt stod ”bara för att du kan ta det ;)”
Hehe, jo det kan jag. Jag kör rätt hårt med folk, så dom får så klart köra med mej också! Men nu måste jag faktiskt hålla ett försvarstal!

Ja, det är sant att jag kan leta 10 minuter efter en stege, trots att det var jag som hade den sist, och att jag lyckats slarva bort min skruvdragare, (det är bara jag som använder den) och att jag lägger min nycklar lite varstans och glömmer vart. Men det är väl inte slarv? (Please?) Det är liksom bara det att jag har huvudet bland molnen så att säga. Jag tänker på så mycket samtidigt, alltid två steg före mej själv vilket gör att jag lägger ifrån mej saker där dom defintivt inte ska vara. Kommer såklart aldrig ihåg var, och när jag hittar sakerna långt senare är jag ett lika stort frågetecken som alla andra.
Till exempel: igår satt jag och kissade och tittar till höger om mej på torktumlaren. Där står en tom ask till pizza sallad. Fråga mej inte varför jag burit dit och ställt den där, för jag har fan ingen aning. Idag kom nästa exempel. Sitter och kollar bloggar på min bloglovin feed när R skriker från köket! ”Mia, var är saltet?!” Jag svarar måttligt irriterad; ”Jag hur fan ska jag ve-” Tittar brevid skärmen. Där står den jättestora saltburken.

Annonser