>Du är helt ensam. Det är höst, träden har fällt sina löv och sträcker krokiga kala fingrar mot en disigt grå himmel. Marken är våt och eländig, asfalten dystert tyst under anfallande regn, bland döda ruttnande löv finns inget mer än tystnad. Vinden är full av fukt och nålar, och den vänder sej alltid mot ditt ansikte. Ljuset hålls i kort koppel och har försvunnit lika fort som det kom krypandes.
 Det är en eländig dag.
 Men säg att regnets trummande blir en rytm, att vinden blir en vildsint hand som smeker dina axlar och de kala träden blir till oändligt långsamma dansörer som i slowmotion dansar Vårriten för att locka på jord och blommor, och den döende naturen isjälva verket bara sover – en törnrosa som kommer vakna av vårens kyss.
Du ler.

Det är så jag tänker på kärlek. Du kan hitta den på de minst anade ställen, liksom de mest självklara. Att kunna le trots mörker och smärta, för det krävs kärlek. Det kan vara kärlek till livet, till sig själv, till världen eller till en person. Den kan se ut på många sätt, och vara uppblandad med många ingridienser. Men jag tror alltid att den kan få dej att le.
Kärlek är att andas ut leende.

Amo  Ergo  Sum

Jag älskar, alltså finns jag
Annonser