>Jag brukar läsa Egoinas blogg – en oerhört charmig tjej med träffsäker humor, är väldigt förtjust i henne. Flickstackarn har nyligen blivit dumpad, och jag kan inte mer än känna för henne. Även om jag och sambon har ett till synes idylliskt förhållande (…Hmm, det ÄR idylliskt. Nästan äckligt idylliskt) så har det faktiskt inte alltid varit så. Vi är nu närmre 9 år som par än 8, och det är ljuvligare än det någonsin varit, men de första åren var en berg och dalbana för mej.

Sambon är en väldigt unik människa (man kan omöjligt förstå vad jag menar om man inte träffar och lär känna honom) som särskiljer sej från mängden på grund av dels sin personlighet, men framför allt på grund av sitt intellekt, sin tankevärld. Det har varit svårt ibland, men nu har vi ett väldigt harmoniskt förhållande och förstår varandra väldigt bra.

Men nä, jag skulle inte babbla på om hur bra vi har det, utan om att vi faktiskt gjorde slut en gång, även vi. Det var som att det öppnade sett svart hål i magen. Den där sugkänslan, som när man drar in magen. Jag gick med indragen mage under hela den veckan som ledde till det slutliga ‘slutet’ och tappade raskt fem kilo (!) för att jag helt enkelt inte kunde förmå mej att äta ordentligt.
Världen kändes vriden och konstig, som att vara berusad och inte ha någon kontroll öve rsin omgivning. Jag hanterade det genom att bli en soffpotatis. Jag bara låg och tittade på TV, hela tiden, utan stopp. Ville inte prata med någon, bara vara själv, fly bort i fiktionens värld…

Nu slutade det hela ju faktiskt bra – själva uppbrottet varade knappt tolv timmar och vi lyckades lappa ihop vårt förhållande, som sedan dess bara blivit starkare.

Men den där känslan. Minnet av den finns kvar, och den beskriver en sorg som är minst like stark som när en släkting gick bort – du förlorar ju trots allt en del av dej själv! Man måste få sörja, man måste få vara i det där mörkret för att läkas…

Söta lilla Egoina tyckte att det värsta rådet hon fick var att bara tid kund eläka henne – hon knåpade ihop en egen lista på bra saker, och jag tyckte den var alldeles lysande, så hä rkommer den:


Bild av Mia Bengtsson
Annonser