>Vad är det som gör att man är ‘annorlunda’? I hela mitt liv har jag dansat i utkanten av livet, alltid lutat mej över kanten och tittat in i skuggorna, så nyfiken, så fascinerad av mörkret.
Jag fyller mitt liv med ljus och skönhet – jag älskar det, vackra saker får mitt hjärta att slå liute extra hårt och jag är sällan så nöjd som när jag inordnat någon ny fin sak i mitt liv, må det vara en klänning, en möbel eller en bukett vita rosor.

Det är en intressant kontrast om man jämför med andra saker som intresserar mej. Det mörka, det groteska, det läskiga. Jag älskar tex skräckfilmer, ju blodigare och monstruösare desto bättre, jag är en sån som fascineras av döda fåglar och som aldrig i livet skulle tycka det var otäckt att grannen dött, bara undrat hur det gick till.
Ett minne från en jobbresa – vi var fyra som skulle bo på hotell, men en av kollegorna hade hamnat på våningen under oss andra. Det visade sej ganska snart att bara en veck ainnan hade en man dött på hotellet i någon uppgörelse. Han hade blivit knuffad från bron som gick mellan rummen och restaurangen, på fjärde våningen. Kollegan blev förskräckt och fick snabbt bytat rum till ett på samma våning som oss andra. Själv stod jag och hängde över räcket och försökte se om man verkligen kunde se skuggan an blodfläcken i golvet där nere.

Jag är inte utan omtänksamhet, inte alls, skulel aldrig önska skada på andra, men det är en kontrast som jag inte gärna visar. Folk är rädda för det mörka, och det betraktas väl i allmänhet som ganska onormalt att tycka om saker som skrämmer en.
Igår såg jag Jacob’s Ladder, en ren fröjd i obehagligheter. Rekommenderas inte för ‘the faint of heart’. Det var demoner, blod, psykologisk krigsföring med själen som insats. Sånt jag älskar. Kan inte förklara det. Ingen som känner mej skulle kalla mej ond, däremot har jag fått epitet som skruvad, underlig, flummig, alltid med intrycket av att det var något positivt med min person, att jag får dom att skratta. Jag älskar att skratta, ler och spexar gärna. Men när jag är för mej själv, eller med mina få invigda, så kanske vi hamnar framför ett Silent Hill, ett av de främsta, om inte DET främsta, skräckspelsserierna i historien, och njuter av att förundras över det obscena, vrickade, testa våra gränser.
Kanske är det det, det handlar om. Att pressa sej själv, testa sina gränser. Mörkret är en del av världen, verkligheten, hur mycket vi än försöker att inte låtsas om det. Jag utforskar det mörkret hos mej själv, balanserar upp det ljus och vackra, med det sköna i skuggvärlden.

Annonser